I många år har jag stängt av, stängt ute de riktiga känslorna som jag känner, stängt av det jag tänker. Oavsett vad det har handlat om så har jag bara blockerat. Inte vågat släppa människor allt för nära inpå för rädslan att bli sviken, rädslan att bli sårad, rädslan allt bli lurad.

Varför gör vi människor egentligen såhär? Vi lever livet en gång, en gång ska vi vandra på den här vägen. En väg som kommer vara krokig och rent sagt förjävlig ibland. Vi kommer ständigt förvirras av småvägar, det bästa med dessa är att alla har en återvändsgränd. Vi kan välja att stå där och stampa, spotta och vara missnöjda. Ett bättre alternativ är att då att vara stark och vända om. Vandra lite tveksamt tillbaka och möta eventuella hinder men sedan fortsätta på rätt väg. Vi kommer stöta på människor som sårar oss, vi kommer möta på människor som är förbannat onda och behandlar oss som om vi vore luft. MEN vem säger att jag är sämre för det, vem säger att det är jag som måste stänga grindarna runt hjärtat mitt för det? Om jag nu har en så kort tid att vandra på denna väg här i livet, varför kan jag inte bara njuta, våga säga vad jag känner, våga känna det jag känner och inte bara lägga upp förnekelseväggen.  

Jag är många gånger livrädd, instängd och försvinner in i de svaga tankarna.  Men jag vill inte sitta här om 10 år och ångra allting fint jag kastat bort, allting fint jag förnekat, saker jag borde ha sagt men inte vågat. Jag sitter hellre där om 10 år och minns de gånger jag försökte, de gånger jag faktiskt chansade, gav mitt allt och mådde bra.

Jag är en krigare, jag satsar hellre och kanske vinner storvinsten än att inte satsa och ångra mig. Det finns ingen annan runtomkring mig som kan avgöra hur just jag ska leva mitt liv, det är endast jag själv som kan bestämma hur.

Leva missnöjd, ensam och ständigt suckande eller lycklig och full av energi? Valet är ditt, endast ditt.  Låt ingen någonsin ta ditt värde ifrån dig. 
Just du är värdefull, du är viktig och älskad.