När rastlösheten tagit över

Inne på vecka 2 med sjukskrivning, inne på vecka två av träningsförbud. Denna rastlöshet håller på att äta upp mig samtidigt som jag är så sjukt slut på. Jag hoppas jag kommer tillbaka på måndag med en grym energi både på jobb och gym. Från att träna 6 dagar i veckan och jobba heltid till att vara hemma och försöka få timmarna att gå. Fungerar inte riktigt i min värld men det är otroligt välbehövligt för mig att vila upp mig och komma tillbaka starkare, piggare och med betydligt mer energi. 

Snart så.. 




Rika i vårt egna liv

Svälja stoltheten och växa som den vackra individ vi är. Bli rika på vår egen lycka, rika i vårt eget liv.

Under hela livet kommer vi stå inför en fråga: ” vad gör jag nu? ” En typisk tanke bland oss människor är att vi hela tiden tänker :  ” Men tänk om det blir såhär, men tänk om det händer, men tänk om det går åt helvete osv. ”
Varför ska vi tänka på något som inte har uppstått, varför ska vi tänka om över allting vi möjligen är rädda för, något som vi t r o r ska hända.

Vi har ett val, antingen så kör vi eller så kör vi inte. Du kan välja att starta bilen eller låta den stå kvar på den där tråkiga parkeringsplatsen, men å andra sidan, hur roligt är det? Tänk vad mycket fint vi kan missa på den resan om vi bara hade vågat starta bilen, tänk vad mycket vackert vi hade fått uppleva om vi bara hade vågat vrida om nyckeljäkeln. Nej men istället sitter vi stilla och tjurhåller nyckeln och ” tänker om ”

Allt detta handlar i grund och botten om vad vi är rädda för, rädda för vad som eventuellt k a n  hända men hur kan du veta om bilen är bra om du inte provkör den? Hur kan du veta om fallskärmen vecklar ut sig om du inte testar att hoppa? Vad det än handlar om så tycker jag att vi rent generellt ska släppa på garden lite och våga lite mer, vad har vi att förlora? Kanske mycket. Men tänk också på vad vi kan vinna. 

 

 

There's always gonna be another mountain, I'm always gonna wanna make it move, always gonna be an uphill battle sometimes I'm gonna have to lose

I många år har jag stängt av, stängt ute de riktiga känslorna som jag känner, stängt av det jag tänker. Oavsett vad det har handlat om så har jag bara blockerat. Inte vågat släppa människor allt för nära inpå för rädslan att bli sviken, rädslan att bli sårad, rädslan allt bli lurad.

Varför gör vi människor egentligen såhär? Vi lever livet en gång, en gång ska vi vandra på den här vägen. En väg som kommer vara krokig och rent sagt förjävlig ibland. Vi kommer ständigt förvirras av småvägar, det bästa med dessa är att alla har en återvändsgränd. Vi kan välja att stå där och stampa, spotta och vara missnöjda. Ett bättre alternativ är att då att vara stark och vända om. Vandra lite tveksamt tillbaka och möta eventuella hinder men sedan fortsätta på rätt väg. Vi kommer stöta på människor som sårar oss, vi kommer möta på människor som är förbannat onda och behandlar oss som om vi vore luft. MEN vem säger att jag är sämre för det, vem säger att det är jag som måste stänga grindarna runt hjärtat mitt för det? Om jag nu har en så kort tid att vandra på denna väg här i livet, varför kan jag inte bara njuta, våga säga vad jag känner, våga känna det jag känner och inte bara lägga upp förnekelseväggen.  

Jag är många gånger livrädd, instängd och försvinner in i de svaga tankarna.  Men jag vill inte sitta här om 10 år och ångra allting fint jag kastat bort, allting fint jag förnekat, saker jag borde ha sagt men inte vågat. Jag sitter hellre där om 10 år och minns de gånger jag försökte, de gånger jag faktiskt chansade, gav mitt allt och mådde bra.

Jag är en krigare, jag satsar hellre och kanske vinner storvinsten än att inte satsa och ångra mig. Det finns ingen annan runtomkring mig som kan avgöra hur just jag ska leva mitt liv, det är endast jag själv som kan bestämma hur.

Leva missnöjd, ensam och ständigt suckande eller lycklig och full av energi? Valet är ditt, endast ditt.  Låt ingen någonsin ta ditt värde ifrån dig. 
Just du är värdefull, du är viktig och älskad.